Manchester är en stad där fotboll betyder mer än bara en match; det är blod, identitet och rivalitet. När Manchester City och Manchester United möts stannar världen upp. Blått och rött flödar på gatorna, pubarna exploderar av stridsrop och spänningen griper tag i varje hörn av staden. Men inför 2025 års drabbning på Etihad känns narrativet annorlunda. City, vanligtvis så kliniska och metodiska under Pep Guardiolas ledning, verkar plötsligt dödliga. De senaste skadorna på Brentford-spelarna Kevin De Bruyne, John Stones och Josko Gvardiol har påverkat deras samspel över hela linjen; Phil Fodens outtröttliga frånvaro lämnar City utan en kreativ gnista, och till och med måltorkan Erling Haaland verkar ibland lika vilsen som en gås i en snöstorm. 

Bortom planen, och i andra delar av staden, surrar det på den röda sidan; Rúben Amorims Manchester United är inte perfekta, men de lever. De är snabba, orädda och organiserade. De är inte längre underdogen som vek sig för Citys press, och med Bruno Fernandes som drar i trådarna, Bryan Mbeumo som utnyttjar ytorna och Benjamin Šeško som avslutar skoningslöst, verkar United vara redo att ta kampen mot City. 

Under Pep Guardiolas enorma karriär har han ägnat merparten av 20 år åt att fullända konsten som är kontroll. Den typ av kontroll som tvingar motståndarna till allt men samtidigt kväver dem tills det inte finns något syre kvar. Men den här gången har sprickor visat sig i Guardiolas plan. Med deras bästa offensiva kreatör (De Bruyne) och bästa passningssäkra försvarare (Stones) borta, saknade City rätt balans på mittfältet. Rodri verkade ha tagit på sig för mycket av ansvaret, och nu kan vi sträcka City, och deras system kan vackla.

Omvänt frodas Amorim i kaos. Hans 3-4-3 som övergår till 3-4-2-1 är elektriskt i omställningsspelet. Spelplanen är enkel men dödlig: absorbera press, släpp sedan lös Bruno, Mbeumo och Šeško på kontring. Citys höga backlinje är sårbar, och United vet det.

Citys vikingakrigare är byggd för kaos, men Uniteds unga stjärna Leny Yoro och den beprövade Matthijs de Ligt kommer att sälja sina liv dyrt för att stoppa honom.

Rodri är den lugna dirigenten, medan Bruno skapar kaos. Den som vinner mittfältskampen kommer att diktera spelets flöde.

Fart mot risk. Om United kontrar med rätt timing kan City ha svårt att hantera båda spelarna.

Manchesterderbyt är inte byggt på statistik; det är byggt på historia, ärr och magiska kvällar.

Förra säsongen på Etihad: City 1–2 United (en chockartad United-vinst).

Varje derby lägger till ett nytt kapitel. Ibland är det Haalands raseri, ibland Rashfords magi, ibland Bruno som skriker åt domaren. En sak är säker: världen tittar, och staden brinner av passion.

Derrbyn trotsar logiken men avslöjar mönster, så:

För Manchester City handlar det enbart om stolthet. De har helt enkelt inte råd att förlora två raka Etihad-derbyn. Guardiolas arv kräver dominans.

För Manchester United handlar det om revolution. Amorims projekt är ungt, men ser ljus ut, och ytterligare ett derby skulle följa ett nyligen etablerat mönster av att visa att de inte längre är laget som lever i Citys skugga. Till slut kommer detta derby inte bara att definiera tabellen – det kommer att definiera narrativen, rubrikerna och minnena.

• Förutsägelse av slutresultat: Manchester City 2 - 1 Manchester United

• Bästa spel: Båda lagen gör mål + Över 2.5 mål